Natten till tisdagen gick jag och lade mig sent. Jag hade duschat 4 gånger på kvällen och packat och sånt där.

Jag skulle sova i ungefär 4 timmar eller något sådant, sen skulle jag upp och duscha 2 gånger till.

När vi skulle åka iväg grät Anna, och jag kan inte hålla tillbaka tårarna när hon gråter.

Så vi stod och kramades i säkert fem minuter och bara grät. Älskade Anna.

Väl där sa vi hej då till pappa och då började jag gråta igen, haha. Rädd tjej.

Nämen, jag var inte så nervös faktiskt, rätt lugn och väldigt trött.

När vi kom in på Carlanderska gick vi upp de två våningarna och in i den långa korridoren.

Vi träffade en sjuksköterska som visade oss in till ett omkädningsrum och till två sängar.

Vi fick varsitt "nattlinne" som var öppet där bak, ett par trosor och ett par strumpor. Allting gick i vitt.

Lakanen, kläderna, och rummet. Det var som om att man var död när man låg där i sängen.

Det enda som var i en stark färg var blodpölen som kom på det vita täcket när min arm sprutade ut blod, haha.

Jag är väldigt svårstucken och de får hålla på länge för att få ett blodprov, men nu träffade hon rätt direkt och det kom MYCKET blod.

Tjugo i 7 körde de iväg min säng mot operationshallen. Mamma var kvar i omklädningsrummet.

Hon hade "tid" en timma efter mig. Jag har faktiskt alltid velat forslas i en säng och se taket röra sig.

Men jag mådde bara illa när jag såg det och jag försökte att inte titta på taket som fort rörde sig.

När jag kom fram till operationssalen blev jag ställd åt sidan i min säng och fick vänta i ungefär tio minuter.

Narkosläkaren kom och gav mig en blå "mössa", haha. Jag måste ha sett så jäkla ful ut.

Narkosläkaren kom tillbaka och sa att det var dags.

Jag gick upp ur sängen och försökte så gott jag kunde att stänga linnet på ryggen men gav upp.

Han måste ha sett 4000 ryggar som ser ut som mina.

Jag lade mig på britsen och fick ont i ögonen av den stora starka lampan. Jag tittade istället på narkosläkaren.

Vi pratade lite om var jag bodde. Jag svarade att jag bodde i Frölunda.

Då började han fråga om jag hejjade på Frölunda Indians. "Såklart jag gör!"

Vi pratade om att det inte hade gått så bra det senaste och att de förlorade igår eller något sådant.

45-60 minuter senare var jag vid medvetande i ungefär 5 sekunder.

Jag vaknade liksom till när de lyfte mig från operationsbordet till min säng igen.

Sen somnade jag igen och vaknade till igen när mamma kom inrullande bredvid mig i uppvakshallen.

Jag såg nästan ingenting, men hörde att någon stod över mig och sa att operationen hade gått bra.

Sedan somnade jag igen.

Jag sov och vaknade upp, sov och vaknade, sov och vaknade resten av dagen.

Jag var vaken en lite längre stund och då fick jag vatten (som jag INTE fick ner) och en typ spypåse.

Sjuksköterskan sa att man kunde må illa nu i början.

Hon sa att jag kanske skulle prova att sätta mig upp, vilket jag gjorde.

Åh herre gud vad illa jag mådde. Jag tog spypåsen och fick uppkväljningar men det kom inte ut något.

Usch och fy. Jag ville bara lägga mig ner igen. Men jag satt där en stund och det gick över lite.

Sjuksköterksan sa att jag kanske skulle prova att kissa.

När jag gick de typ 5 meterna till toaletten var det som om hela rummet snurrade.

Men jag fortsatte och klarade det. Haha.

Detta kanske är lite intim fakta, men jag klarade att kissa lite och allt gick faktiskt rätt bra.

Sjuksköterskan sa att det var bra att jag hade kissat, att det hade kommit ut något.

Under dagen hade jag fått 3-4 smärtstillande sprutor och säkert 5 illamående sprutor.

Jag hade ont och jag mådde så illa.

Jag kunde verkligen inte få i mig vattnet och jag såg på sjuksköterskorna att det inte var bra.

På kvällen, runt halv åtta skulle vi GÅ till vårt rum. Och det var låångt.

Men, det var ju bra. Man skulle gå för att få igång magen. Och det fick jag, det kan jag lova er.

På operationen hade de sprutat in massa gas i magen, och nu skulle allt det komma ut.

Jag rapade ungefär 2000 gånger, men det var inga vanliga rapar. Det var spyrapar.

Jag liksom spydde upp luft. Fy vad jag mådde dåligt. Vi skulle upp och gå två gånger till,

och det blev likadant efter varje gång jag hade gått upp och gått någonstans.

Fyfan säger jag. FY! Jag grät, spydde luft och hade ont så fort jag rörde mig.

Dagen efter operationen blev vi väckta klockan 6 (!!!)

Då skulle vi äta tabletter, (vi skulle få tabletter var sjätte timma).

Klockan sju kom en sköterska tillbaka med två kannor med vatten och saft i.

Det SKULLE vara uppdrucket till klockan 12. Hon var väldigt sträng med det.

Vi fick också frukost. Yoghurt med sylt.

Jag är inte kräsen och har aldrig varit det, men jag gillar verkligen inte yohurt.

Och jag har svårt för det, eller, min mage har svårt för det. Jag fick jäääätteont och började gråta igen.

Sjuksköterskorna kom och jag grät och grät, hahaha. Usch. Jag ångrade operationen. Som sjutton.

Men jag fick en tablett och det gick över lite. TackTackTack!

När vi skulle upp och gå så fick jag ont igen, jag fick alltså ont så fort jag rörde mig.

Jag hade så ont så jag grät igen. Jag hatar att gråta. Och mamma, vad skulle hon göra?

Hon tröstade så mycket hon kunde.

Vi fick lunch, och middag senare på dagen. Pappa och Anna hälsade på också, det var skönt.

Natten gick bra och jag hade faktiskt inte så ont längre.

Dagen efter, igen, kom operationsläkaren och pratade med oss, och förklarade att vi faktiskt kunde åka hem.

Det var både skönt och jobbigt, nu hade vi ju fått allting på silverfat (bokstavligt!),

och hemma skulle vi få göra allt själva. Men, det har gått bra. Det har varit jobbigt, men vi lever i alla fall.

Om jag har varit otydlig, eller om någon av er läsare har någon annan fråga, tveka inte att skriv.

Kärlek! <3