Den 17/2-2012 sökte jag och Anna in till the X-Factor.
Vi stod i kö utanför från klockan 6 till kvart över sju.
Klockan åtta till tio spelade vi in TV. Dansade, hoppade, log m.m.
Klockan tio började de släppa in folk.
Klockan halv 11 skulle vi in och sjunga.

Allting gick jättebra.
Jag var nervös när jag satt utanför rummet,
men jag slappnade av jättemycket och kom in lugn som en filbunke.

Jag gick vidare.
Otroligt.
Jag gick vidare till en intervju.
Den gick bra den med.

Jag gick vidare där med.
Det gick finfint.
Otroligt det med.

När jag kom ut från intervjurummet mötte jag Anna.
Jag höll min "Grattis-Lapp" bakom ryggen.
Bara för att djävlas.
Sen kunde jag inte hålla mig längre.
Jag skakade lappen i luften och hoppade lite som en idiot.
Anna kom framspringande och började gråta.
Fina, fina Anna.
Jag fick reda på att Anna inte gått vidare.
Idiot jury fick hon.
De tittade inte ens på henne när hon sökte.

Nu väntar jag på ett samtal om när jag får sjunga för den riktiga juryn.
Framför ett helt rum med människor.
Inför fyra stora artister i Sverige, och utanför Sverige.

När jag åkte hem var allting perfekt.
Jag hade gått vidare i en av de största tävlignarna i världen.
Det var sol.
Det var varmt.
Jag hade converse.
Leggings.
Chockrosa klänning.

Jag älskade varenda sekund av den dagen.
Varenda sekund.