Jag kommer ihåg att jag så länge jag kan minnas ha varit överviktig,

och enligt mamma har jag faktiskt varit stor ändå sedan jag föddes.

 

 

Mamma minns att hon frågade redan på barnavårdscentralen om detta var något man borde ta tag i,

men de svarade att även om jag var lite rund följde jag min viktkurva, så det var inget att oroa sig över.

”Det är bara gulligt, det springer hon snart av sig.”

 

Eftersom mamma själv alltid har varit överviktig var hon trots detta uttalande ganska restriktiv

med vad jag fick stoppa i mig. Det var bara godis på lördagar osv.

Men, det fanns ju en snäll mormor också med i bilden.

Jag vill inte på något sätt skylla min övervikt på mormor,

men det var trots allt där det började.

 

Hos mormor och morfar fanns alltid något gott att äta.

Allt från kakor och bullar till pannkakor och goda efterrätter.

Ramlade jag fick jag godis till tröst, jag fick ofta godis på födelsedagar,

och då och då lite småpengar att själv köpa något gott för.

Mitt sötsug blev snabbt mycket stort.

 

Jag kommer ihåg när jag vi skulle gå och mäta och väga oss i femte klass.

Jag vägde tjugo kilo mer än alla andra, men sade att jag vägde 5 kilo mer, bara för att försöka platsa in.

 

De första åren i förskolan gick ganska bra.

Men sedan började det komma små gliringar om min vikt.

Jag har ju dessutom alltid varit lite längre än mina jämnåriga, så jag upplevdes väl som extra stor.

Jag tror ändå inte att jag själv tänkte så mycket på min vikt förrän jag gick i tredje klass.

Jag märkte att jag var större än alla andra, men jag förstod liksom inte innan att jag var tjock.

På mellanstadiet blev jag retad och mobbad jämt.

Jag blev förstås väldigt ledsen och köpte ofta godis till tröst med påföljd att vikten gick upp ändå mer.

Naturligtvis blev det bara värre med mobbningen ju mer jag åt och desto större jag blev.

Under mellanstadiet gick jag upp ca 15 kg.

 

Jag kommer ihåg när jag började på högstadiet och hoppades på en ny chans.

Jag platsade inte där heller och har nog aldrig varit ledsnare än när jag gick där.
 
 
Under högstadiet började jag må psykiskt dåligt på grund av min vikt
och den psykiska mobbningen som pågick då.
Jag hade varit ledsen på mellanstadiet, men det här var något annat.
Nu var det inte längre bara glåpord det handlade om.
Nu var det tysta blickar och skitsnack bakom ryggen.
Nu skulle man vara ”vuxen” och klara sig själv.
Man kunde inte gråta hos mamma längre, då var man en mes.
Man skulle passa in och vara perfekt. Man skulle vara normal, som alla andra, och inte sticka ut.
Man skulle ha likadana kläder som de andra, likadana skor, likadan frisyr, likadan väska m.m.
Tyvärr så gick ju inte det för mig.
Jag kunde nämligen inte handla de kläderna som var ”inne”, de fanns inte i min storlek.
Inte skorna heller för den delen, jag har nämligen lyckats få stora fötter också.
 
Jag hade nästan inga kompisar. Satte jag mig bredvid ”fel” folk i bamba tystnade samtalet snabbt.
Gympan var ett helvete, för att inte tala om duschningen efteråt.
Till slut började jag skolka från gympan för att slippa undan detta.
Samtidigt fortsatte mitt tröstätande och det var nu som den riktigt stora viktökningen startade.
Under högstadiet gick jag upp ungefär 30 kg.
Jag blev den som alla pratade om, den som alla visste vem det var.
Jag blev den fula ankungen.
 
 
I slutet av nionde klass blev det faktiskt lite bättre.
Vi gjorde en skolresa till England där jag kom närmare flera av mina klasskamrater
och efter det minskade mobbningen.
Tyvärr försvann inte mina egna tankar lika fort.
Jag hatade mitt utseende och mådde väldigt dåligt varje dag.
Känslor och tankar som ”Jag räcker aldrig till”, ”Jag är äcklig”, Kommer jag någonsin att få en kille?”
och ”Kommer jag någonsin att se bra ut?” låg under ytan hela tiden.
Särskilt jobbigt var det när jag skulle prova kläder eller i omklädningsrummet i gympan.
 
 
Jag kommer ihåg när jag valde Munkebäcksgymnasiet för att kunna börja om.
Jag kände ingen i min klass, och jag var beredd på att få nya vänner och ett nytt liv.
 
På gymnasiet fick jag nya vänner som accepterade mig för den jag var,
och jag trivdes mycket bättre i skolan.
Så mycket bättre att jag inte var lika uppmärksam på att jag fortfarande gick upp i vikt.
Tankarna om vikten och utseendet fanns där naturligtvis i bakgrunden.
De dök alltid upp när man bytte om till gympan eller när man skulle ta skolkort,
men eftersom jag inte blev mobbad eller retad längre fanns inte tankarna där hela tiden.
Mina kompisar och jag åt godis och skräpmat varje dag.
Eftersom de andra också åt gjorde det inget att jag åt.
Affärerna Netto och Willys fanns bara ett stenkast bort från skolan, och de hade massa billiga ”skitsaker”.
Det fanns också caféer och bagerier i närheten som vi ofta besökte.
Nu efteråt kan jag inte förstå vare sig hur jag kunde slösa så mycket pengar på allt vi köpte,
eller hur jag kunde stoppa i mig så mycket skit!
Under 2,5 år på gymnasiet ökade min vikt med 25 kg till.
 
 
Den som hängt med lite kan konstatera att jag på drygt åtta år gick upp ca 70 kg i vikt!

Den fula ankungen hade nu blivit tjock som en gris.

Kroppen började säga ifrån, jag hade svårt för att röra mig och orkade nästan ingenting.

Något drastiskt behövde hända för att stoppa och vända denna vikttrend.

 
Jag kommer ihåg när jag var 18 år och fick redan på att jag skulle få operationen jag ville ha.
Jag vägde 129 kilo och skulle göra ett ingrepp som skulle förändra hela mitt liv.
 
 

Jag kommer ihåg hur jag fick mitt samtal i oktober om att jag hade fått ett bestämt datum för operationen.

Komiskt nog satt jag på Mc Donalds med några vänner och jag hade missat samtalet.

Jag hade fått ett intalat meddelande där de förklarade

att både min mamma och jag skulle opereras den 22 februari 2011.

Jag blev så oerhört glad, men också jättenervös.

Det var ju bara några månader bort!

Vi blev kallade till inskrivningsmöte, provtagningar, vägning och mätning osv.

Samtidigt ringde mamma massor av samtal till olika instanser inom sjukvården,

för att ordna med betalningsgarantin.

Det var fruktansvärt jobbigt och vår handläggare var fullständigt omöjlig att ha att göra med.

Hon verkade tycka om att ha makten i sin hand och förhalade tiden för oss.

Papper försvann och vår läkare fick skicka nya remisser osv.

Det blev december, handläggaren skulle gå på julledighet i tre-fyra veckor och komma tillbaka i mitten av januari.

Hon hade ingen som helst empati,

hon förstod inte att det var fruktansvärt frustrerande att inte få reda på om man skulle opereras eller inte,

och sa till mamma att de två inte hade något mer att tala om!

Mamma blev naturligtvis oerhört upprörd och letade rätt på handläggarens överordnade.

Det tog bara en halvtimme så ringde handläggaren upp igen

och med lismande stämma meddelade att det skulle gå bra med operationen på Carlanderska.

Med detta muntliga besked fick vi hålla tillgodo.

Papper på betalningsgarantin fick vi faktiskt inte förrän bara en vecka före operationen.

Då kunde vi äntligen slappna av och mentalt börja förbereda oss inför våra operationer.

 

 
Jag kommer ihåg lukten av handsprit den 22a februari 2011 och alla läkare som frågade om jag mådde bra.
Jag mådde inte "b r a", jag var så sjukt nervös och rädd, men jag visste att detta var precis vad jag ville.
Så det var inget snack om saken. Detta skulle hända!
 
Jag kommer ihåg förvirringen när jag öppnade mina ögon och någon sade till mig att allt hade gått bra.
Jag hade ont överallt. Mådde jätteilla och ville spy.
Jag hade fem stora plåster på magen. Och jag minns chocken när jag först såg mig själv i spegeln.
 
(1a mars. Plåster och allergichock-prickar av alla blandade mediciner)
 

Med hjälp av Gastric Bypass-operationen har jag på två år gått ner 53 kg.

Jag väger nu 75 kg och har ett BMI på 25 (=normalviktig enligt WHO:s skala).

Idag har mitt självförtroende ökat dramatiskt, och jag är mycket, mycket säkrare på mig själv nu.

Jag vågar göra bort mig utan att tänka att jag ska dö,

jag kan gå ut osminkad och klädd i mjukiskläder utan att jag rodnar så fort någon tittar på mig

och jag kan t.o.m. äta något på spårvagnen och bussen och njuta av det.

Häromdagen satt jag med en chokladbit på bussen.

Plötsligt kom jag på mig själv med att smyga upp chokladbiten inne i handen, längs med kroppen upp till munnen.

Jag blev arg på mig själv och undrade vad jag höll på med.

Jag får väl äta vad som helst, när jag själv vill det.

Det var en gammal invand handling från den tiden jag var den fula ankungen, tjock som en gris.

Nu har jag blivit en vit svan och svanen är vacker och tål att tittas på!

 

Jag kommer ihåg när jag började kunna gå in i affärer och köpa "vanliga" kläder.

Slippa att titta efter om de hade "BiB" eller "Större Storlekar".

 

Jag får ofta höra av folk att jag är mycket tryggare i mig själv nu.

Att vi kan stå och prata utan att jag oroar mig över hur jag ser ut,

utan att jag pillar på mina kläder och tittar ner på mina skor.

Att jag är mer närvarande och med i samtalet.

Att de själva känner sig tryggare och inte lika stressade av mitt beteende.

Och det har jag tagit åt mig.

Detta och alla andra fina ord och komplimanger som jag får av folk stoppar jag bildligt i min minnesbox som jag bevarar inom mig.

Det är en box jag kan öppna för att leta positiva minnen i om jag mår dåligt.

Jag har haft boxen sedan jag var liten och den kommer alltid att finnas där.

 

Jag och hela mitt liv har förändrats väldigt mycket.

Allting har förändrats.

Naturligtvis framför allt vikten, men även tankar, livsstil, matvanor, utseende och humör,

ja nu känns det så mycket enklare och roligare att leva.

Jag har hela världen framför mina fötter och ingenting kan hindra mig längre.

 

 
 
Tack Emma för att du gjorde det här.
Tack Carlanderska.
Tack till alla som retat och mobbat mig så att ni fick mig att göra detta.
Tack till alla mina fina vänner som stöttat mig.
Tack till min familj som stått vid min sida.
Tack för allt.