Det finns stunder som jag vill slänga något in i väggen för att jag blir så arg.

Det finns människor i denna världen som är helt rubbade i huvudet.

Människor jag inte klarar av.

Idag såg jag denna bilden på facebook:

Och folk kommenterade saker som det här:

"Being a cow is not a medical problem. Put down the burito you pig."

"He was drunk for sure lol."

"It just looks awkward....."

"Thats fuckin gross"

"Ewwwwwwww!"

Om ni inte visste det,

så är det inte okej att vara tillsammans med någon om man är överviktig!

Tjocka människor är inte accepterade av omvärlden.

Tjocka människor får inte säga vad de tycker eller känner.

För allt tjocka människor tänker på är mat.

Mat, godis, och ännu mer tjockissaker.

Man kan inte älska någon som är tjock.

Varför skulle man kunna det?

De är ju stora valar!

Jag kommer ihåg när jag var hemma hos en vän,

och hans mormor klagade över Sarah Dawn Finer ifrån melodifestivalen.

Hon såg hemsk ut och passade inte in.

Hon var för tjock och ful för att visa sig i tv.

"Den tjocka kossan har ingenting att göra i tv! Folk i tv ska vara smala och flirtiga."

Jag kommer ihåg hur arg jag blev och jag kunde nästan inte hålla inne vad jag kände.

Jag ville inte säga något, för att det var hans mormor.

Men jag var så jävla arg så att jag gick ut ifrån rummet.

Jag känner människor som tycker att övervikt inte är ett medicinskt problem.

"Det är deras eget fel."
När folk säger så blir jag så trött.

Jag vet själv att man till exempel kan födas stor.

Jag gjorde det själv!

Visst finns det även människor som "väljer" att äta mer och mer.

Men samtidigt är det ingenting man kan hjälpa om man har ett beroende.

Det är inte bara att sluta äta.

I mitt projektarbete skrev jag om Gastric Bypass och om övervikt, fetma m.m.

Här kommer lite ifrån det.

"Fetma - Undrar om det är något annat ämne som engagerat så många människor på olika sätt? När det kommer på tal blir det alltid stora diskussioner. Alltifrån alla bantningskurer som finns på marknaden till olika träningsinstitut osv. Många ”vet” allt om varför folk är överviktiga, vad de gör för fel och hur de skulle göra istället. De säger att det bara är att skärpa sig och äta mindre. Men, det är tyvärr inte riktigt så enkelt. Det kanske lyckas om man ska gå ner 5–10 kg, men en del klarar inte av det heller på egen hand. Om man dessutom behöver gå ner kanske 40-50-60 kg eller ändå mer, då är det mycket svårt att klara det själv bara genom att ”skärpa sig”. Då finns bara ett alternativ kvar – att minska magsäcken, att genomgå en s.k. Gastric Bypass-operation.

Nej, i själva verket är det alltför få människor som vet vad det egentligen innebär att vara fet. Inte bara utseendemässigt, som ju är ganska uppenbart, utan även allt runt omkring, t.ex. hur man mår och känner sig. Det finns massor med följdsjukdomar till fetma, rent fysiska som högt blodtryck, diabetes och hjärt- och kärlsjukdomar, men även psykiska som mindervärdeskomplex och depression. Det finns också många vardagsproblem, t.ex. att hitta kläder som passar, en stol som är tillräckligt bred och stabil att sitta på, eller att få ett arbete. Många överviktiga blir fruktansvärt dåligt bemötta och de flesta tänker ofta inte ens på att de behandlar dessa människor annorlunda. Själv har jag varit överviktig genom hela barn- och ungdoms­åren och lyckades med tiden arbeta fram en fetma som bara blev värre och värre. Till slut genomgick jag också en Gastric Bypass-operation.

Det finns en hel del böcker om fetma och bantning. Många är skrivna av dietister, läkare och psykologer. De är dock ofta rent teoretiska och kan vara ganska ”tunga” att läsa. Andra böcker är skrivna av någon som vill sälja en särskild bantningskur. Dessutom får man i varje vecko­tidning tips och recept på allt från den ”rätta” maten för viktminskning till vilka övningar som ger fasta, fina lår. TV sänder program som ”Biggest loser” där den som går ned mest under en viss tid vinner en summa pengar. Allt verkar så enkelt, men ofta glömmer de den psykiska biten av problemet. Vad händer sedan? Hur behåller man vikten man gått ned till?"

När jag var tjock tänkte inte jag på vad jag åt.

Jag bara åt. Av vana och av att jag inte kunde sluta.

Det var ett behov och en tvångsgrej.

När folk säger att övervikt och fetma är ens egna fel vill jag nästan smälla till dem.

För det finns så oerhört många orsaker till denna sjukdom.

Någon gång får man den, och den anledningen är inte

"Ska jag bli tjock? Ja, varför inte? LET'S EAT SOM CANDY!"

Jag blir också oerhört arg och irriterad på folk som skrattar åt tjocka människor.

Det gör ont i hela mig. Så jäkla ont.

För jag har varit den tjocka människan själv.

När jag och Anna var och tittade på Barcelona-Manchester United på Ullevi

var det ett stort fyrverkeri efteråt.

Och då skulle de som jobbade på Ullevi springa fram till boxarna med raketer,

och sen springa däirfrån innan det började.

Och det var då en tjock kille som var en av de som skulle springa.

När han sprang ifrån lådorna skrattade nästan alla.

Och jag blev så jävla ledsen. Jag började nästan gråta och skrika.

Vad är det för roligt med att någons mage guppar mer än vissa andras?

Jag förstör verkligen inte det.

Om någon kan förklara det för mig får ni gärna göra det.

Men om ni har ett idiotiskt svar såsom

"Men, det är kul för att han är tjock!" får ni en rak höger.

"Så länge jag kan minnas har jag varit överviktig och enligt mamma har jag faktiskt varit stor ändå sedan jag föddes. Mamma minns att hon frågade redan på barnavårdscentralen om detta var något man borde ta tag i, men de svarade att även om jag var lite rund följde jag min viktkurva, så det var inget att oroa sig över. ”Det är bara gulligt, det springer hon snart av sig.” Eftersom mamma själv alltid har varit överviktig var hon trots detta uttalande ganska restriktiv med vad jag fick stoppa i mig. Det var bara godis på lördagar osv. Men, det fanns ju en snäll mormor också med i bilden. Jag vill inte på något sätt skylla min övervikt på mormor, men det var trots allt där det började. Hos mormor och morfar fanns alltid något gott att äta. Allt från kakor och bullar till pannkakor och goda efterrätter. Ramlade jag fick jag godis till tröst, jag fick ofta godis på födelsedagar, och då och då lite småpengar att själv köpa något gott för. Mitt sötsug blev snabbt mycket stort."

Här är min historia hur jag började bli tjock.

Jag var född stor och ett barn som ofta fick godis.

Jag valde det liksom inte själv,

jag satt inte och tänkte när jag var tre år att,

"Om jag äter det här blir jag tjock som tioåring".

Tänk lite på vad ni säger innan ni vet bakgrunden tills folk problem.